Swayze har tyvärr lämnat oss precis som sin namne, men Yrsa och Tunnan finns med oss fortfarande. För ett par veckor sedan hälsade jag på Yrsa hemma hos Cecilia i Malmö där hon har bott sedan hon blev kastrerad tillsammans med Emma och senare Baloo. Hon var trots sin höga ålder sig lik. Lite tunnare, men en kattmadame med verklig pondus. Det var fantastiskt roligt att få träffa henne och Emma igen. Emma blir elva år i år och är oerhört lik sin pappa, Baronen.

Yrsa med S*Bonfamille's Asterix, Oidipus och Ally födda 1998

GIC S*Bonfamille´s Zavannah 970212-100624

Det är endast en sak som vi vet med säkerhet här i livet och det är att vi en dag ska dö. Vad som händer efter det råder det delade meningar om, men jag för min del hoppas intensivt att det i alla fall finns en fantastisk katthimmel för mina fyrfota vänner. Häromdagen tassade en av de katter som betytt absolut mest för mig vidare, förhoppningsvis till denna oändligt vackra katthimmel. Zavannah blev nästan 13 ½ halvt år gammal. En av mina favoritförfattare, Virginia Woolf, lär ha sagt något i stil med att ”någon måste dö för att vi andra ska uppskatta livet mer”. Kanske det ligger något i det.

Kan man skriva en hyllningskrönika över en katt? Eller är det hybris? Som alla kattägare vet så är alla katter absolut unika och speciella, men så finns det en del som avviker; de är faktiskt mer speciella än andra. En paradox, javisst. Zavannah tillhörde för mig denna absolut speciella skara. Kanske var det för att hon var från min första kull. Zara fick tillsammans med Alfons tre kattungar, Zavannah och hennes bröder Zack som var blåmaskad och Zanzibar som var blåtabbymaskad. Givetvis skulle jag behålla Zavannah! Blåtabby var – och har förblivit – min favoritfärg. Dessutom hade Zavannah vackra blå ögon och ok markeringer. Hade hon inte haft det så hade hon förmodligen fått stanna ändå…Jag hade för första gången fått vara med om att få kattungar och se dem växa upp, och det var magiskt. Att jag skulle sälja alla var uteslutet. 

Zavannah stannade kvar. Hon var väl medveten om sitt värde. Utställningar gillade hon aldrig; att bli jämförd med andra var under hennes värdighet. När jag nu sitter och tittar på alla hennes bedömningssedlar så är de oerhört samstämmiga. Från det att hon tävlade i klass 11 till klass 3 fick hon omdömen som ”vacker och välproportionerlig”, ”excellent birmalook”, ”flott profil” samt ”i harmoni”. Hon var en väldigt komplett katt.

Zavannah parades tre gånger; första gången med S*Raushöjden´s Andy Garcia, andra gången med S*Raushöjden´s Röde Baron och sista gången med Gemstones Agaat. Oavsett hur jag försökte att ordna det med bolådor så födde Zavannah sina kattungar i sängen. Det var bara för mig att bunkra upp med ”vallar” så att de inte kunde trilla ner. Även om det kunde ha sina sidor – jag var hela tiden orolig att någon skulle åka i golvet - så var det förstås underbart att ha kattungarna så nära och bokstavligt talat se varje steg de tog. Zavannah var nöjd, hon kunde stoltsera med sina ungar och höra mitt beröm ideligen. I hennes andra kull sparade jag själv en chokladsköldpaddstabbymaskad hona, IC S*Bonfamille´s Mixed Emotions. ”Lillan” som hon kallades kom även hon att gå i avel och hennes avkommor har jag här än idag.

 Zavannah sover tillsammans med en lila dotter från

sin första kull, S*Bonfamille´s Chantalle.

När Zavannah blev kastrat trivdes hon inte i gruppen längre. Jag blev förstås förtvivlad. Jag försökte att ha henne avskild från de andra katterna, men det var ingen långsiktig lösning. Jag bodde i en liten lägenhet och platsen var begränsad. Att lämna bort henne till någon annan kändes uteslutet. Hon var ju min och jag inbillade mig att vi hade ett speciellt band. Vi förstod varandra. Samtidigt hade min väninna Anna separerat från sin sambo och förlorat den dagliga kontakten med sin hund. Vi kom överens om att hon skulle passa Zavannah för en tid till dess att jag kunde hitta en bättre lösning. Saken var den att det var den absolut bästa lösning Zavannah kunde tänka sig. Hon trivdes förträffligt som ensamkatt hos Anna och kunde i sitt nyvunna majestät till och med acceptera Annas hund Chili när hon kom på besök. Under rådande omständigheter var lösningen bra även för mig. Jag kunde träffa Zavannah när jag ville och hade hela tiden kontakt med henne. När Anna reste på semester passade jag Zavannah, men det stod utom allt tvivel att hon var en ensamkatt.

När Anna träffade den stora kärleken visade det sig att han var allergisk. Det var en stor sorg för oss alla. Tack vare kontakter med en familj jag tidigare sålt katt till kunde Zavannah flytta till en husse inte långt från mig som det visade sig att jag träffade nästan dagligen – i receptionen på Friskis & Svettis!

När jag fick veta att Zavannah inte var sig själv och att hon skulle till veterinären fick jag en klump i magen. Zavannah hade aldrig varit sjuk, vad skulle hon tycka om att komma till en veterinär för mer än en vaccination? Låt oss konstatera att hon talade om vad hon tyckte. Det var verkligen inte det hon hade tänkt sig. Men Zavannah var sjuk och det fanns inte mycket att göra. Det var fruktansvärd insikt att hon skulle försvinna, hon kunde gott ha fått några år till! Hennes betydelse för mig som person och för det lilla katteri som jag har idag är ovärderlig, hade det inte varit för Zavannah hade det inte funnits några Bonfamilleskatter. Hon lämnar givetvis även ett stort tomrum efter sig hos de personer som också fått äran att dela hennes liv.

I torsdags var jag med Zavannah när hon lämnade livet här. Stunden var en känslomässig kollaps. 13 år passerar i revy. Man rannsakar sig själv såsom alla djurägare gör – har jag gjort allt som står i min makt för att hon skulle få ett bra liv? Jag hoppas innerligt det. Svaret från Zavannah själv låter sig vänta, till den dag då jag på ett eller annat vis tassar in och möter henne i katthimlen.